Ska fortsätta denna historia och fram till själva förlossninigen som gick bra och vi for hem efter någon timme, sen va allt som vanligt. Jag visste inte något om vare sig förlossningar eller annat utan smärta så in åt i helvetet sen var hon framme. Det var nu alla dessa super underbara känslor skulle poppa fram.........dom kom inte. Jag tittade på mitt barn och skäms att säga det men stark ångest. Jag minns det gjorde så ont för det var väl inte så det skulle kännas som jag hört....

Totalångest, jag var liv rädd, såg mitt liv passera revy i princip. Men den känslan hade minsann ingen vän delat med sig trots att ja tydligen inte var helt ensam om att känna.

För att hoppa litegrann så växte ju allting fram men det var tufft, hon sov väldigt lite o pappan till barnet jobbade sen hem o la si i det som senare skulle bli barnets rum och där låg han tills han somnade. Fick ingen hjälp utan det va jag o lillan mot världen. Förhållandet eskalerade och det gjorde att jag åter igen började äta opiater för att överhuvudtaget orka dra lasset själv. Hade han inte suttit där hade det nog ine varit lika frustrerande men eftersom jaghela tiden såg o hörde hur bra han hade det så var det svårt att behärska sig. Jag började med tabletter för att helt enkelt orka. Sen var det ju inte bara det utan jag har fått en del stryk mot skallen så jag fick epilepsi dessutom. Jag vill skriva om detta för ja tror de e mera vanligt än man tror men saker o ting sker o jag har massor kvar o berätta och hoppas jag kan hjlpa någon med tanke på distans jag nu har.......

Allting började väl som för alla andra, känns egentligen rätt oviktigt eftersom det kan dras på till en oändlighet. Det viktiga är nu, hur jag kom dit jag nu är. JAg vill skriva om detta för att ge människor chansen att se att saker går trots att man är i det absolut svartaste hål man kan tänka sig. Kommer att dra början lite kort och det handlar givetvis  av år som man levt i destruktiva förhållanden med både fysisk och psykisk misshandel. Dom som känner mig anser mig nog vara stark, har klarat mig bra och egentligen alltid varit "ledaren" trots min "hemlighet". Är idag 32 år gammal och har lämnat dessa relationer eftersom men inlett nya. Har alltid sagt min mening, varit för "uppkäftig" för mitt eget bästa. Skulle skriva sida efter sida om detta men det är egetligen inte riktigt det som var min tanke. Mitt helvete, mitt stora helvete började för ca 6 år sedan. Kommer inte att gå in på namn, detaljer eller sådant av förståeliga skäl. Träffade iaf mitt livs stora kärlek. I samma veva blev jag sjukskriven från jobbet pga en axel, separerade från den jag då var förlovad med för att vara med denna man. Han hade allt, gick att prata med, attraktiv ja helt perfekt. Hade samma intressen etc etc. Hur det  nu blev så blev vi ett par, han hade sedan flera år tillbaka gått på starka mediciner för diverse skador. Fick själv utskrivet dessa under min sjukskrivning. Opiater.........medicinen från helvetet. Fanns inget bättre. man befann sig i ett rosa rum, allt var enkelt, orken var enorm. Jag levde lycklig men slutade aldrig äta dessa, bad av att få av honom, fick av läkare etc och tillslit hade det gått tre år o där satt man. Våra första två år tillsammans var helt obeskrivligt underbara men sen när man började kliva ur det "rosa rummet" började allt rasa. Blir gravid och eftersom jag gjort tidigare aborter så valde jag att behålla det. Kunde inte sluta med med....läkarna visste om det. Vårat förhållande hade börjat gå åt helvete pga allt från lögner om vart pillren va till att jag inte orkade med honom o hans skit o respektlöshet mot mig, jag var smuts om ens det. Ingen märkte på mig att jag åt jag låg aldrig o yrade utan hade helt enkelt bara ork att klara allt utan att bli sinnessjuk som han så duktigt påpekade varje dag att jag var. Psykisk misshandel varje dag och de fysiska kom givetvis in succesivt. Graviditeten gick som planerat, hon föddes, kände enorm ångest o rädsla och min rödsla blev till verklighet, jag blev själv i ett förhållande med ett barn, tabletter jag inte kunde sluta med och var helt själv och uppgiven..........

Ska skriva fortsättning senare.......på återseende.......